Före sex på morgonen laddade vi med risgrynsgröt till frukost. Vi hade kallat in en barnvakt som stannade med barnen och senare på förmiddagen tog dem till var sin kompis för att leka. Starten var vid Tokyo metropolitan government building i Shinjuku. Vi åkte tunnelbana dit och fick byta tåg i Roppongi. Klockan halv sju kryllar det av trötta partymänniskor som är på väg hem från nattens festande och så några andra motionärer som precis som vi var på väg till starten. Väl framme vid start kryllade det av uppskattningsvis 36000 tävlande och tusentals funktionärer och några åskådare - organisationen var imponerande. Morgonen var kall så väntan i startfållan var kylig. När starten väl gick dröjde det lång tid innan jag kunde passera startlinjen. Jag startade i startgrupp H och Håkan i startgrupp G. Eliten startade fem minuter före alla andra.
Jag försökte springa om så många som möjligt i början när det både var nerför och benen var pigga. Innan vi sprungit en mil sprang jag om en barfotalöpare som dessutom hade ett kors på ryggen. Det är ganska många som är utklädda på ett eller annat sätt i Tokyo marathon. Tidigare hade jag sprungit förbi Shrek, Mimmi Mouse, rödluvan och super mario skulle jag springa om senare. Vid 15 km stod ett gäng svenskar och hejade. Det var roligt att se dem och kul att veta var några som vi kände stod. Några andra kompisar och en kollega till Håkan hade hejat på honom längs banan, men inte sett mig.
Ett marathon är långt och ett delmål var vid 28 km när banan vände vid Asakusa. Många stannade och tog kort framför Kaminarimon, en entreport till Sensoji Templet.
De sista sju kilometrarna in till mål kändes som en evighet. Jag var glad att jag inte hade mer ont än vad jag hade, men under hela loppet stannade jag och drack tre muggar sportdryck vid varje vätskekontroll och vid varje extra vattenkontroll drack jag och utan denna extra energi hade det inte gått. Efter två mil hade de några stationer med bananer vilket jag åt och en gång hittade jag även bröd. På den sista kontrollen åt jag godis vilket gav energi nog för att orka spurta lite på slutet.
Trötta och med värk lite här och var åkte vi nöjda och hämtade killarna på vägen hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar